Större än du eller dig?

Jag kan tydligt minnas senaste gången. Inte för att det var något särskilt som inträffade, utan snarare för att det händer rätt ofta. Jag syftar alltså på den stora debatten mellan du och dig. Min kusin tog tydlig ställning; han menade att lärare brukar rekommenderar du. Själv hävdade jag att dig inte är så fel som många mer medvetna språkbrukare verkar tro. Ingen kunde komma med ett tydligt svar, en slutgiltig förklaring.

Mitt största problem var det här med grammatiken. På sammankomsten en tidig vårkväll fanns det släktingar med spridda perspektiv och åsikter från hela spektret. Men jag minns att jag, bara i förbifarten, nämnde det här med subjekt och objekt. Och aldrig tidigare hade jag sett en diskussion få ett sådant brått slut. De allra flesta tycks bära på en sorts obestridligt förakt mot grammatiken. Kanske är den alldeles för abstrakt – eller konkret. Möjligen känns den bara tråkig eller oväsentlig. Samtidigt finns det också dem som uppskattar grammatiken, och själv dras jag väl till att den faktiskt är rätt användbar och att den, fastän ibland lite oregelbundet, nästan alltid har en förklaring till saker och ting. Frågan om du eller dig är ett utmärkt exempel på det, och när vi fördjupar oss i mysteriet kan vi följa spår ända tillbaka till medeltiden och det svenska kasussystemets undergång.

Nyligen bad jag användare av den sociala omröstningsplattformen Lurp att tycka till i frågan. Medan jag skriver det här är det endast några få som har röstat. Du har hittills tagit en tydlig ledning men det ska bli spännande att kika på resultatet allteftersom fler röster kommer in. Så ta och rösta du också! Du kan göra det här i bloggen genom att logga in först om du inte redan har gjort det och sedan trycka på ett av alternativen ovan. Men allt det här är ju förstås bara vad folk tycker. Så hur ligger det faktiskt till då?

Vi börjar med glädjedödarna: subjekt och objekt. Grammatiken har tre huvudsakliga grenar: morfologi (ordlära), fonologi (ljudlära) och syntax (satslära). Subjekt och objekt är satsdelar och därmed begrepp inom syntaxen, det vill säga hur ord används och vilka funktioner de har i förhållande till varandra. Mest grundläggande är satsdelarna predikat (P), det som händer, subjekt (S), det som agerar, och objekt (O), det som påverkas i satsen. Här är ett exempel: Lyktskenet (S) blottade (P) förövaren (O). Det går självfallet att krångla till det rejält med en massa knäppa satsdelar men för nu nöjer vi oss med grunderna.

Frågan som återstår är vad du och dig har med det här att göra. Jo, dessa ord delas in i morfologins ordklass pronomen. Ett pronomen fungerar som en referens till något annat, exempelvis ett subjekt eller ett objekt. Du är ett subjektspronomen och syftar alltid på subjekt (lyktskenet i exemplet ovan), medan dig är ett objektspronomen (exemplets förövaren). Nu för tiden hör jag ofta folk som förväxlar dessa pronomina, bland annat min mamma som hade kunnat säga något i stil med "Var du med han?" eller andra liknande konstruktioner. Själv ser jag med sorg på processen av ytterligare en grammatisk princip som, fullt nyttig, sakta avvecklas från det svenska språket. Det finns, som tidigare nämnt, en tydlig skillnad mellan de två satsdelarna och förväxling kan enkelt leda till ambiguitet.

Låt oss nu undersöka följande mening: Jag är större än du. Det är tydligt att jag är subjektet, men enligt traditionell metod börjar man alltid med att ta ut predikatet. Så vad är det som händer eller görs i meningen? Svaret är förstås är. Predikatet är nämligen alltid ett verb, och fastän är kanske inte alltid ser ut som ett verb har det sitt ursprung i infinitivet, dvs. grundformen, vara. Det som är i meningen är jag, vilket därmed är subjektet. Men vad är du? Enligt regeln är objektet det som påverkas av subjektets handling. Så är du satsens objekt? Du är motsvarande subjektspronomen till objektspronomina dig. Om man väljer att se på pronomina som ett objekt blir meningen istället följande: Jag är bättre än dig. Så är dig satsens objekt? Det faktum att jag är har faktiskt ingen påverkan på dig. Det går att tänka sig att det beror på att meningen utgör en jämförelse snarare än en riktig handling, men det är inte helt sant; att vara är en handling. Istället kan vi återigen vända oss till en mer grammatisk förklaring.

Meningar delas bland annat in i olika satser: huvudsatser och bisatser. En huvudsats (HS) fungerar av sig själv, helt på egen hand, medan en bisats (BS) innebörd till stor del beror av dess huvud. Här är ett exempel: Solen stiger (HS) vare sig du vill det eller inte (BS). I den tidigare meningen är bihanget på slutet, än du, faktiskt en bisats, mer specifikt en förkortad bisats, vilket beror på att den egentligen inte är fullständig. Meningen med fullständig bistats hade sett ut så här: Jag är bättre än du är. Ofta skrivs det även "Jag är bättre än vad du är", men det är värt att notera att utfyllnadsordet vad är överflödigt och kan upplevas som något stylitigt. Oavsett är det tydligt att denna mening nu innehåller en fullständig bisats eftersom både subjekt och predikat (satslärans två krav för en fullständig sats) är närvarande.

Eftersom det är underförstått att meningen jämför hur du är, anses den förkortade bisatsen ofta vara mest korrekt i svenskan. Det verkar trots allt som om min kusin hade rätt och det är just av den här anledningen som lärare traditionellt sett har rekommenderat konstruktionen än du är. Vissa svårigheter uppstår dessvärre när folk försöker tolka en specifik situation som en generell regel. Problemet är att det sällan finns en enstaka regel att sämja dem, särskilt inte vad gäller grammatik och språkbruk i allmänhet. Ett vanligt exempel är följande mening: Jag tycker om dig mer än henne. Lägg märke till att vi har samma "än + pronomen" här, men att det enda godtagbara pronomina med denna betydelse är just henne. Låt oss utveckla meningen och markera några satsdelar: Jag (S) tycker om (P) henne (O) mer än jag (S) tycker om (P) dig (O). Det är tydligt att dig i detta fall är ett objekt, vilket alltså har motbevisat vår "almänna regel". Det går även att skriva: Jag tycker om dig mer än hon. Då har vi fått oss en helt annat konstruktion, nämligen: Jag tycker om dig mer än hon tycker om dig. Denna mening får alltså en helt ny betydelse, vilket återigen visar hur viktigt det är att hålla koll på sina satsdelar.

Jag anser att folk i allmänhet behöver färre regler och mer faktisk förståelse. När vi börjar vända och vrida på meningar försvinner de mönster vi under lång tid gjort oss vana vid. Eftersom det vanligaste är ett inledande subjektspronomen kan det korrekta "Honom pratade jag inte med" enkelt råka råka bli "Han pratade jag inte med". Att vara duktig på ett språk handlar också mycket om att se mönster. Antagligen har antaganden som dessa bidragit till att än dig har blivit så vanligt i svenskan.

Oavsett hur det ligger till har vi nu diskuterat den stora debattens traditionella ståndpunkt – men det finns flera perspektiv! Nu kommer grunden till varför jag satt där vid middagsbordet och försökte informera om att än dig inte är så fel som somliga verkade tycka. Minns ni att jag skrev att bihanget än du är en så kallad förkortad bisats, även kallad hopdragen bisats? Hela det tidigare argumentet bygger på antagandet att bihanget faktiskt är en sådan bisats och, dessförinnan, att än är en så kallad subjunktion, även kallad underordnande konjunktion. Medan en samordnande konjunktion, även bara kallad konjunktion, binder ihop två satser på samma nivå – två huvudsatser eller två bisatser – binder en subjunktion två satser på olika nivåer, oftast en huvudsats följt av en bisats.

Enligt äldre grammatik, där subjunktioner sågs som en del av den bredare konjunktionsklassen, klassificerades ordet än som en komparativ konjunktion tillsammans med ord såsom som. Idag är termen jämförande subjunktion vanligare men det finns ingen som ifrågasätter huruvida än faktiskt är en subjunktion. Däremot har ordet enligt modern praxis även börjat ses som en preposition. För att förstå det krävs det att vi backar bandet lite. Fornsvenskan var en period i svensk språkhistoria som ungefär varade mellan åren 1120 och 1526. Svenskan på den tiden skiljde sig drastiskt från dagens nusvenska. Den kanske mest framträdande skillnaden var kasussystemet, ett grammatiskt system, inte helt olikt det i dagens islänska eller tyska, som var betydligt mycket mer komplicerat än det vi är vana vid idag. Substantiv, adjektiv, artiklar och pronomina hade fyra kasus, det vill säga olika böjningar (konjugation eller deklination) för olika satsdelar och funktioner: nominativ (subjekt), genitiv (ägande form), ackusativ (direkt objekt), och dativ (indirekt objekt). Det här betydde att ordens ordning inte spelade någon större roll; böjningen var allt som krävdes för att förstå ordens syfte i en mening. Jag måste säga att det låter rätt flexiblet och smidigt!

Under 1300- och 1400-talen kollapsade kasussystemet. Det fanns många faktorer som drev på förändringen. Folk slutade småningom uttala ordens sista obetonade stavelser, vilket ledde till att ändelserna smälte ihop och olika kasus började låta likadant. Under den här tiden befann sig också många tyska köpmän och hantverkare i Sverige. Eftersom det svenska systemet var komplicerat slarvade de med böjningarna och svenskarna började ta efter. Allteftersom kasussystemet suddades ut började en särskild ordflöjd användas för att tydliggöra vilka funktioner orden i en mening hade. Ett exempel är skillnaden mellan dessa meningar: Hunden bet mannen. Mannen bet hunden. När detta system standardiserades fanns det inte längre något behov av kasusböjningar över huvud taget. Den strukturella ordföljen lever kvar än idag medan kasussystemet dog ut och idag är talar vi alltså ett så kallat konfigurationsspråk.

För komplexa konstruktioner räckte det dock inte med en grundläggande ordföljd. Istället började prepositioner användas i större utsträckning för att ersätta kasussystemets många egenskaper. Undersök följande mening: En ring av guld. Här används prepositionen av för att representera ägande form som tidigare hade kunnat skrivas utan preposition med kasussystemets genitivböjning. De sista kvarlevarna av det gamla systemet är bland annat de personliga pronomina, vilka fortfarande har former för nominativ (subjektsform) och ackusativ/dativ (objektsform), och även genitiv-s som fortfarande används mycket flitigt fastän det helt och hållet hade kunna ersättas av prepositionen av.

När ändelserna försvann behövde språket ett annat sätt att signalera hur ord hängde ihop. En tydlig regel fastställdes: efter en preposition måste ordet stå i objektsform. Man kan tänka sig att prepositionen styr det efterkommande ordet och att det därför inte får lika mycket makt som subjektet i en sats. Här är ett exempel: Se på mig. Efter prepositionen på står pronomina mig i objektsform. Det går också att tolka se på som ett partikel verb men det är helt enkelt inte särskilt hjälpsamt. Om vi då återvänder till vår ursprungliga mening ser vi på samma sätt att det står ett objektspronomen efter ett enskilt ord: Han är större än dig. Eftersom strukturen är densamma kan vi tolka detta som om än är en preposition. Meningen är i sådana fall helt korrekt och det här är faktiskt inte en orimlig grammatisk förklaring. Framför allt är det dock så att konstruktionen ser bekant. Vi har nu identifierat ett mönster. Det är det sambandet som svenskar har identifierat och applicerat på än dig ända sedan 1400-talet. Med tiden har ordet än, på grund av dess användning, blivit en preposition, vare sig språkvetare velat det eller inte.

Länge försökte grammatiker motverka användningen av än mig eftersom det traditionellt sett ansågs vara inkorrekt. Det är dock tydligt att oavsett vad folk tycker kommer språket alltid att förändras efter hur det faktiskt används. Idag är det accepterat att ordet än fyller flera funktioner och därför passar in i två olika ordklasser. Min uppfattning är att du i detta fall ses som mer formellt än dig. Vill man inte gärna låta stel eller onaturlig kan det vara något som är värt att ha i åtanke. Själv tänker jag alltid vända mig till du eftersom det utan tvekan är ännu mer korrekt än dig. Kanske är det också så att jag uppskattar att låta lite medveten om mitt språk och om vad jag har att säga.

Egentligen finns det mycket mer att säga om både grammatik och historia. Det känns dock rimligt att dra slutsatsen att debatten inte längre är en fråga om grammatik utan om personlig preferens, och så länge folk framför sig med förståelse har jag inget att anmärka. Och till dem som tillrättavisar dem som väljer det ena över det andra – jag tror inte att någon faktiskt bryr sig; lär dem de och dem istället; dom ska bort!