Större än du eller dig?

Jag kan tydligt minnas senaste gången. Inte för att det var något särskilt som inträffade vid just det här tillfället, utan snarare för att det är något som händer rätt ofta. Jag syftar alltså på den stora debatten mellan du och dig. Min kusin tog tydlig ställning; han menade att lärare brukar rekommendera du. Själv hävdade jag att dig inte är så fel som många mer medvetna språkbrukare verkar tro. Ingen kunde komma med ett tydligt svar, en slutgiltig förklaring.

Mitt största problem var det här med grammatiken. På sammankomsten en tidig vårkväll fanns det släktingar med spridda perspektiv och åsikter från hela spektret, men jag minns att jag, bara i förbifarten, nämnde det här med subjekt och objekt. Aldrig tidigare hade jag sett en diskussion få ett sådant brått slut; de allra flesta tycks bära på en sorts obestridligt förakt mot grammatiken. Kanske är den alldeles för abstrakt – eller konkret. Möjligen känns den bara tråkig eller oväsentlig. Men samtidigt finns det också de som uppskattar grammatik, och själv dras jag väl till att den faktiskt kan vara rätt användbar och att den, även om det ibland sker lite oregelbundet, nästan alltid har en förklaring till saker och ting. Frågan om du eller dig är ett utmärkt exempel på det, och när vi fördjupar oss i mysteriet kan vi följa spår ända tillbaka till medeltiden: det svenska kasussystemets kollaps.

Nyligen ombads användare av den sociala omröstningsplattformen Lurp att tycka till i frågan. Du har hittills tagit en tydlig ledning men det ska bli spännande att kika på resultatet allteftersom fler röster kommer in. Så ta och rösta du också! Du kan göra det direkt här i bloggen genom att logga in först om du inte redan har gjort det och sedan trycka på ett av alternativen nedan.

Men allt det här är ju förstås bara vad folk tycker, så hur ligger det faktiskt till då?

Vi börjar med glädjedödarna: subjekt och objekt. Grammatiken har tre huvudsakliga grenar: morfologi (ordlära), fonologi (ljudlära) och syntax (satslära). Subjekt och objekt är satsdelar och därmed begrepp inom syntaxen, dvs. hur ord används och vilka funktioner de har i förhållande till varandra. Mest grundläggande är satsdelarna predikat (P), det som händer, subjekt (S), det som agerar, och objekt (O), det som påverkas i satsen. Här är ett exempel: Lyktskenet (S) blottade (P) förövaren (O). Det går självfallet att krångla till det rejält med en massa knäppa satsdelar men för nu nöjer vi oss med grunderna.

Frågan som återstår är vad du och dig har med det här att göra. Dessa ord delas in i morfologins ordklass pronomen. Ett pronomen fungerar som en referens till något annat, exempelvis ett subjekt eller ett objekt. Du är ett subjektspronomen och syftar alltid på ett subjekt (lyktskenet i exemplet ovan), medan dig är ett objektspronomen (exemplets förövaren). Nu för tiden hör jag ofta personer förväxla dessa pronomina, bland annat min mamma som hade kunnat säga "Var du med han?" eller andra liknande konstruktioner. Själv ser jag med sorg på processen av ytterligare ett grammatisk redskap som, fullt nyttigt, sakta avvecklas från det svenska språket. Det finns, som tidigare nämnt, en tydlig skillnad mellan de två satsdelarna och förväxling kan enkelt leda till ambiguitet.

Låt oss nu undersöka följande mening: Jag är större än du. Det är tydligt att jag är subjektet, men enligt vanlig metod är det predikatet som tas ut först. Så vad är det som händer eller görs i meningen? Svaret är förstås är. Predikatet är nämligen alltid ett verb, och fastän är kanske inte alltid ser ut som ett verb har det sitt ursprung i infinitivet, dvs. grundformen, vara. Det som är i meningen är jag, vilket därmed är subjektet. Men vad är du? Enligt regeln är objektet det som påverkas av subjektets handling. Så är du satsens objekt? Du är motsvarande subjektspronomen till objektspronomenet dig. Om man tänker sig att ordet är ett objekt blir meningen istället följande: Jag är bättre än dig. Så är dig satsens objekt? Det faktum att jag är har faktiskt ingen påverkan på dig. Det går att tänka sig att det beror på att meningen utgör en jämförelse snarare än en riktig handling, men det är inte helt sant; att vara är en handling. Istället kan vi återigen vända oss till en mer grammatisk förklaring.

Meningar delas bland annat in i olika satser: huvudsatser och bisatser. En huvudsats (HS) fungerar av sig själv, helt på egen hand, medan en bisats (BS) innebörd till stor del beror av dess huvud. Här är ett exempel: Solen stiger (HS) vare sig du vill det eller inte (BS). Så i den förra meningen var bihanget på slutet, än du, faktiskt en bisats, mer specifikt en förkortad bisats, även kallad hopdragen bisats, vilket beror på att den egentligen inte är fullständig. Meningen med fullständig bistats hade sett ut så här: Jag är bättre än du är. Ofta skrivs det även "Jag är bättre än vad du är", men det är värt att notera att utfyllnadsordet vad är överflödigt och kan upplevas som styltigt. Oavsett är det tydligt att denna mening nu innehåller en fullständig bisats eftersom både subjekt och predikat (satslärans två krav för en fullständig sats) är närvarande.

Eftersom det är underförstått att meningen jämför hur du är, anses den förkortade bisatsen ofta vara mest korrekt i svenskan. Det är just av den anledningen som lärare traditionellt sett har rekommenderat konstruktionen än du är. Så det verkar trots allt som om min kusin hade rätt – det heter du! Vissa svårigheter uppstår dessvärre när folk försöker tolka en specifik situation som en generell regel. Problemet är att det sällan finns en enstaka regel att sämja dem, särskilt inte vad gäller grammatik eller språkbruk i allmänhet. Ett vanligt exempel är följande mening: Jag tycker om dig mer än henne. *Lägg märke till att vi har samma "än + pronomen" här, men att det enda godtagbara pronomenet med denna betydelse är just henne. Låt oss utveckla meningen: Jag tycker om dig mer än jag tycker om henne. Det är tydligt att henne i detta fall är ett objekt, vilket alltså har motbevisat den “allmänna regeln”. Det går även att skriva: Jag tycker om dig mer än hon. Då har vi fått oss en helt annan konstruktion, nämligen: Jag tycker om dig mer än hon tycker om dig. Denna mening får alltså en helt ny betydelse, vilket återigen visar hur viktigt det är att hålla koll på sina satsdelar.

Generellt sett behöver vi nog färre regler och mer faktisk förståelse. När vi börjar vända och vrida på meningar försvinner de mönster vi under lång tid har lärt oss att känna igen. Eftersom det vanligaste är ett inledande subjektspronomen kan exempelvis det korrekta "Honom pratade jag inte med" enkelt råka bli "Han pratade jag inte med". Antagligen har antaganden som det i exemplet bidragit till att än dig blivit så vanligt i svenskan. Samtidigt handlar det att bemästra ett språk också mycket om att just se mönster, och jag anser att språklig skicklighet innebär att kunna plocka det bästa från båda världarna.

Oavsett hur det ligger till har vi nu diskuterat den stora debattens traditionella ståndpunkt – men det finns flera perspektiv! Nu kommer grunden till varför jag satt där vid middagsbordet och försökte informera om att än dig inte är så fel som somliga verkade tycka. Minns du att jag skrev att bihanget än du är en så kallad förkortad bisats? Hela det tidigare argumentet bygger på antagandet att bihanget faktiskt är en sådan bisats och, dessförinnan, att än är en så kallad subjunktion, även kallad underordnande konjunktion. Medan en samordnande konjunktion, även bara kallad konjunktion, binder ihop två satser på samma nivå – två huvudsatser eller två bisatser – binder en subjunktion två satser på olika nivåer, oftast en huvudsats följt av en bisats. Det här är faktiskt relevant, så häng med nu! Enligt äldre grammatik klassificerades ordet än som en komparativ konjunktion tillsammans med som m.fl. Idag är termen jämförande subjunktion vanligare men det finns ingen som ifrågasätter huruvida än faktiskt är en subjunktion. Däremot har ordet enligt modern praxis även börjat ses som en preposition. För att förstå det krävs det att vi backar bandet lite.

Fornsvenskan var en period i svensk språkhistoria som ungefär varade mellan åren 1120 och 1526. Svenskan på den tiden skiljde sig drastiskt från dagens nusvenska. Den kanske mest framträdande skillnaden var kasussystemet, ett grammatiskt system, inte helt olikt det i dagens islänska eller tyska, som var betydligt mycket mer komplicerat än det vi är vana vid idag. Substantiv, adjektiv, artiklar och pronomina hade fyra kasus, dvs. olika böjningar (konjugation eller deklination) för olika satsdelar och funktioner: nominativ (subjekt), genitiv (ägande form), ackusativ (direkt objekt), och dativ (indirekt objekt). Det här betydde att ordens ordning inte spelade någon större roll; böjningen var allt som krävdes för att förstå ordens syfte i en mening. Jag måste säga att det låter rätt flexiblet och smidigt!

Under 1300- och 1400-talen kollapsade kasussystemet. Det fanns många faktorer som drev på förändringen. Folk slutade småningom uttala ordens sista obetonade stavelser, vilket ledde till att ändelserna smälte ihop och olika kasus började låta likadant. Under den här tiden befann sig också många tyska köpmän och hantverkare i Sverige. Eftersom det svenska systemet var komplicerat slarvade de med böjningarna och svenskarna började ta efter. Allteftersom kasussystemet suddades ut började en särskild ordflöjd användas för att tydliggöra vilka funktioner orden i en mening hade. Ett exempel är skillnaden mellan dessa satser: Hunden bet mannen; mannen bet hunden. När detta system standardiserades fanns det inte längre något behov av kasusböjningar över huvud taget. Den strukturella ordföljen lever kvar än idag medan kasussystemet dog ut och idag är talar vi alltså ett så kallat konfigurationsspråk.

För komplexa konstruktioner räckte det dock inte med en grundläggande ordföljd. Istället började prepositioner användas i större utsträckning för att ersätta kasussystemets många egenskaper. Undersök följande mening: En ring av guld. Här används prepositionen av för att representera ägande form som tidigare hade kunnat skrivas utan preposition med kasussystemets genitivböjning. De sista kvarlevarna av det gamla systemet är bland annat de personliga pronomina, vilka fortfarande har former för nominativ (subjektsform) och ackusativ/dativ (objektsform), och även genitiv-s som fortfarande används mycket flitigt fastän det helt och hållet hade kunna ersättas av prepositionen av.

När ändelserna försvann behövde språket ett annat sätt att signalera hur ord hängde ihop. En tydlig regel fastställdes: efter en preposition måste ordet stå i objektsform. Man kan tänka sig att prepositionen styr det efterkommande ordet och att det därför inte får lika mycket makt som subjektet i en sats. Här är ett exempel: Se på mig. Efter prepositionen på står pronomenet mig i objektsform. Det går också att tolka se på som ett partikelverb men det är helt enkelt inte särskilt hjälpsamt. Om vi då återvänder till vår ursprungliga mening ser vi på samma sätt att det står ett objektspronomen efter ett enskilt ord: Jag är större än dig. Eftersom strukturen är densamma kan vi tolka detta som om än är en preposition. Meningen är i sådana fall helt korrekt och det här är faktiskt inte en helt orimlig grammatisk förklaring. Framför allt är det dock så att konstruktionen ser bekant ut – vi har identifierat ett mönster. Det är det sambandet som svensktalande har identifierat och applicerat på än dig ända sedan 1400-talet, och med tiden har ordet än, på grund av dess användning, börjat räknas som en preposition – vare sig språkvetare velat det eller inte.

Länge försökte grammatiker motverka användningen av än mig eftersom det traditionellt sett ansågs vara inkorrekt. Det är dock tydligt att oavsett vad folk tycker kommer språket alltid att formas efter dess faktiska användning. Idag är det accepterat att ordet än fyller flera funktioner och därför passar in i två, om inte tre, olika ordklasser. Min uppfattning är att du i detta fall ses som mer formellt än dig. Vill man inte gärna låta stel eller onaturlig kan det vara något som är värt att ha i åtanke. Själv tänker jag alltid vända mig till du eftersom det utan tvekan är ännu mer korrekt än dig. Kanske är det också så att jag uppskattar att låta lite medveten om mitt språk och om vad jag har att säga.

Egentligen finns det mer att säga om både grammatik och historia. Jag känner bland annat att det är värt att nämna att allt som sagts om än också berör som i liknande jämförelser: t.ex. “pojken är precis som du”. Det känns dock rimligt att dra slutsatsen att debatten inte längre utgör en fråga om grammatik utan snarare om personlig preferens; så länge folk framför sig med god förståelse har jag inget att anmärka. Och till dem som tillrättavisar dem som väljer det ena över det andra: jag tror inte att någon faktiskt bryr sig; lär dem de och dem istället – de är dom och dem, dom, men dem är ej de, och de, icke dem, det kan du då dela med dem!

Källor och vidare läsning:

• Institutet för språk och folkminnen (Isof): Frågelådan – Heter det "större än du" eller "större än dig"? Om ordet "än" som både subjunktion och preposition i modern svenska.
• Svenska Akademiens grammatik (SAG): Band 2: Ord (svenska.se/grammatik) Om jämförande konstruktioner, subjekts- och objektsformer samt ordklasstillhörighet.
• Institutet för språk och folkminnen (Isof): Svenskans historia Översikt över fornsvenskan och det medeltida kasussystemets upplösning.
• Institutet för språk och folkminnen (Isof): Svenska landsmål och svenskt folkliv (PDF) Om den medeltida språkkontakten med lågtyskan och dess påverkan på svenskans grammatik och böjningssystem.